lotta elvin

jag har blivit förälskad.
i greken theodor kallifatides.
i hans sätt att bemästra det svenska språket.
han gör det helt underbart i självbiogragin ett nytt land utanför mitt fönster.
hans bildspråk.
underbart.
han sätt att jämföra den svenska och den grekiska kulturen.
jag skulle också vilja kunna skriva som honom.
jag har inte läst många böcker av svenska författare som använt det svenska språket såhär lysande.
men greken klarar det.
yes.


kallifatides pratar om skillnaden i att älska mellan sverige och grekland.
och skillnaderna i då man bryter upp.

han säger att i sverige är det inte älskaren som har lämnat oss, utan kärleken som har lämnat älskaren. alltså är det mer synd om den som förlorat sin kärlek till oss, än oss som förlorat dennes kärlek.
är det så?
kan det vara så att vi i sverige ser på saken på detta sätt för att vi är rädda för att bli ensamma? för att vi lättare ska kunna gå vidare? att vi lägger över skulden på någon annan, istället för att leta fel hos sig själv.

i grekland däremot innebär upptäckten av att man inte längre är kär, att den älskade inte är värd att älska. det är inte älskaren som förlorar sin kärlek, utan den som blir lämnad som inte längre är värd att älskas av denne.


i grekland är det viktigt att visa hur älskad den älskade är.
i sverige är det viktigare för den älskande att visa hur förälskad vederbörande är.
är det så att vi i sverige inte visar tillräckligt mycket kärlek till den man har ett förhållande med? att vi istället är mer upptagna med att bevisa våran egen kärlek? och är det egentligen något problem?


kallifatides har väckt många frågor inom mig.
och med dessa frågor snurrande i huvudet ska jag nu försöka sova.