lotta elvin

den här dikten är till jens. men det kanske ni förstår.

jens.

även om jag inte är du, jens,
så känner jag igen den där känslan.

tomheten paniken ångesten och hjälplösheten.
saknaden begäret overkligheten och oförståelsen.

känslan av att inte veta vart man ska ta vägen.

väggarna går inte att klättra på och
hur mycket man än springer så står man still
det finns ingen man kan prata med för
alla känner som du, jens, och det finns ingen
som kan få det att kännas annorlunda.

det spelar ingen roll hur mycket man gråter eller
om man gråter och
vad man säger har ingen betydelse och
hur mycket man än försöker förstå så
vill inte hjärnan acceptera.

hela kroppen skriker och
samtidigt som det är tomt inombords så
är man alldeles full av
förtvivlan saknad tårar ångest och rastlöshet.

och jens, jag vet att du inte förstår.
att du inte vill förstå och
jag klandrar dig inte för det och
jag vill inte heller förstå men
jag förstår paniken.

och jag vet hur det känns att inte han någonstans
att ta vägen, jens.
jag känner igen den där känslan att man bara vill försvinna
samtidigt som man vill
gå tillbaka och ändra så man
inte behöver förstå.

det är så overkligt.
saker som dessa händer bara inte.
din kropp skriker att
det är fel och
att detta har inte hänt och
allting blir bara suddigt och
oklart och dimmigt.

din kropp lyssnar inte på din hjärna
din hjärna lyssnar inte på din kropp
och dina känslor tar över
men de är så många, jens, att de exploderar och
till slut vet du inte vart du är eller
vart du ska ta vägen
om du ska skrika eller gråta
eller bara ingenting alls.

jag vet inte vart jag vill komma med det här
jag beskriver väl mer än jag hjälper
men i slutändan vill jag väl bara säga att
^{_{jag finns här, jens.
när som hur som och alltid.}}