just like magic.
glittrar
skimrar
gnistrar.
sagolikt skimmer
studsar överallt och
skapar gåshud och
alldelesförmångahjärtslag och
längtansfulla andetag och
en känsla av
måstevislutanukanviintefortsättaföralltid?
världen utanför försvinner och
kvar är magin som
stjärnstoft virvlande i
ett vakuum av
magiska formler skapade av
beröring.
det handlar om ingenting och
allting på en och samma gång och
det handlar om dig och
det handlar om mig och
det handlar om det vi åstadkommer tillsammans;
fantastiska drycker och
ångande kittlar,
stjärnstoft och
gnistor i ett
virrvarr av känslor.
älskling, du är min trollkarl och
du förtrollar mig.
vill du skapa magi tillsammans med mig?
topdown.
det finns vissa
perioder i
livet
när man
behöver
känna närhet
sådan där
närhet
som ger gåshud
och
skapar sockerdricka
inuti
hela kroppen
känslan som får
hjärtat
att hoppa trampolin för
någon annan
den känslan
som
byggs upp och
alltid
exploderar mellan två
finns där
överallt och hela tiden
no matter what.
kan inte. vill inte. orkar inte.
du har fått dina
chanser
alldeles för många
du har inte längre
någonting att
skylla på
mer än dig själv
du har bränt dina broar
du har
förlorat
att lova
och inte hålla
att säga
och ljuga
att se i ögonen
och ljuga
att ljuga
att förstöra
en vänskap
flera
många
att totalt haverera
allt
och alla
att bli egoistisk
jävlig
äcklig
dum
ond
att försvara
sig själv
till den grad
att det blir
löjligt
töntigt
äckligt
fel
kan inte
förstå
vet inte om jag vill
förstå
vet inte om jag
orkar
när ord inte längre
betyder
någonting
när att försvara
inte räcker
när att förklara
inte räcker
när det inte räcker
kan inte se mellan
mina fingrar
tänker inte längre
försvara
ska försöka
sluta gråta
men jag tänker aldrig, aldrig
sluta
bry mig
jag tror du vet att den är till dig.
jag älskar
mina vänner och
jag tycker inte om att
bli sårad och
jag vill inte
känna mig
ensam
övergiven
utanför.
jag bryr mig alldeles
för mycket om och
ibland blir jag arg på
mig själv och
ibland blir jag arg på
de som inte tar emot.
jag orkar inte
bli besviken och
jag orkar inte mer.
men jag har lättat
mitt hjärta och
det känns bra att
vi har pratat och
jag hoppas
innerligt
att det gick in och
att jag inte behöver
bli
besviken
mer.
jens.
den här dikten är till jens. men det kanske ni förstår.
jens.
även om jag inte är du, jens,
så känner jag igen den där känslan.
tomheten paniken ångesten och hjälplösheten.
saknaden begäret overkligheten och oförståelsen.
känslan av att inte veta vart man ska ta vägen.
väggarna går inte att klättra på och
hur mycket man än springer så står man still
det finns ingen man kan prata med för
alla känner som du, jens, och det finns ingen
som kan få det att kännas annorlunda.
det spelar ingen roll hur mycket man gråter eller
om man gråter och
vad man säger har ingen betydelse och
hur mycket man än försöker förstå så
vill inte hjärnan acceptera.
hela kroppen skriker och
samtidigt som det är tomt inombords så
är man alldeles full av
förtvivlan saknad tårar ångest och rastlöshet.
och jens, jag vet att du inte förstår.
att du inte vill förstå och
jag klandrar dig inte för det och
jag vill inte heller förstå men
jag förstår paniken.
och jag vet hur det känns att inte han någonstans
att ta vägen, jens.
jag känner igen den där känslan att man bara vill försvinna
samtidigt som man vill
gå tillbaka och ändra så man
inte behöver förstå.
det är så overkligt.
saker som dessa händer bara inte.
din kropp skriker att
det är fel och
att detta har inte hänt och
allting blir bara suddigt och
oklart och dimmigt.
din kropp lyssnar inte på din hjärna
din hjärna lyssnar inte på din kropp
och dina känslor tar över
men de är så många, jens, att de exploderar och
till slut vet du inte vart du är eller
vart du ska ta vägen
om du ska skrika eller gråta
eller bara ingenting alls.
jag vet inte vart jag vill komma med det här
jag beskriver väl mer än jag hjälper
men i slutändan vill jag väl bara säga att
jag finns här, jens.
när som hur som och alltid.